i år blir det till att jultwittra; tradition och förnyelse.

… julegranen (i mitt fall -grenarna) har kastats ut ut ut

fast kulorna arrangerade jag på ett stort turkost fat som inte skar sig alltför mycket mot fatet med laxrullar med färskost och hackade dadlar som var årets mest lyckade jultapas (”jultapas”(!) det är ett fantastiskt påhitt, ”glöggtapas” går också bra) vid det traditionsenliga födelsedagskalasandet.

som sagt var: nu är det slut och jag konstaterar att jag:

- aldrig fick till den där strömminglådan.
- inte heller i år fick till något inlägg om julgranar, trots att jag redan i fjor hade stommen färdig för både ”julgranen 1″, ”julgranen 2″ och ”julgranen 3″, samt i år kompletterade med minst 2 riktigt associationsrika och komplexa konstruktioner.
- fortfarande inte fotograferar eller illustrerar. däremot har jag blivit bra mycket sämre på att ”måla med orden”. fick en systemkamera i julklapp/födelsedagspresent men vågar inte riktigt röra den.

hur det gick för lilla dorthe? ja, det kan ni se här.

till nästa år igen…

,

det är bara att inse: jag misslyckades med att göra strömminglådan till årets walldorfsallad. som tur är finns det andra som kan sina saker. antar att det kommer med åldern. som modren konstaterade i morse: efter alla år är nu julbord en reflex. som ett tick, som automatiskt skapar man sitt julbord utan att tänka. även om allt kommer med en hel del stress, hojtanden. det är bara under korta studer av brända fingrar och underarmar man kommer av sig. och i de sällsynta fall då något går fel. ett år glömdes potatisen okokt i sin jättegryta i källaren. men det var länge sedan. hon är ett julbordsmirakel min kära mor.

när jag var liten fick jag oftast en bok och mina syskon en film eller ett spel. sedan följde det ett par år när tredje kriteriet inte fylldes, vilket spelade mindre roll då jag som tonåring sov ganska länge om morgonen (ibland dessutom hemma hos bästa(pojk)vännen) och de senaste åren är julafton knappast en lång väntan, snarare stress och köksbestyr.
i år hade tomten tänkt på allt och gav mig Allt om mats julnummer.

får ni/brukade ni få morgonjulklappar?

snart är det doppardags. dagen bjöd som seden bjuder på återseenden och whiskey. båda i rejäla portioner: efter fem års tystnad fem timmars samtal på gamla hälls som bjöd den enda tveksamma anrättning smaksatt med saffran som jag provat: saffransbulle (massor av mandelmassemassan med russin i kluster mellan varven och så pärlsocker nog för en saffranslängd i företagsstorlek). i år har föräldrarna delat på vårdnaden av barnaskaran så istället för whiskey med fadren dito med hansomkundevaritminplastpappaomjagvarityngre.

att slå in böcker är ett litet helvete. hörnen sticker hål på så mycket som finns av tålamod.

snart är det jul. det är kul.

-03 pomerans (kanske var det nyhetens behag, första årgången som det var men nej jag tycker att den står sig än. enastående. envåldshärskande.)
-06 lingon&enbär (snövit flaska och sagolik)
-05 hjortron&armagnac (”mylta”. jämtland. mums.)
-07 havtorn&kanel (jämtland här också men jämttinas havtornslikör som jag hade turen att få smutta på förra sommaren var så mycket godare.)
-04 vinteräpple (den gröna flaskan signalerar snarare importerat, besprutat äpple eller sommar. godast kall.)
-08 blåbär&kryddnejlika (som frysta blåbär. lite vattnigt men det är ju så gott med blåbär.)

uppdaterat:
beställer sånger av blossas julkör till ”Mikael” (trots att det är fel stavning) och till ”Älsklingen”.

hej på dig mikael/ vill du dricka glögg med mig/ jag vill dricka glögg med dig/ hälsningar från blossa

hej på dig älsklingen/ vill du dricka glögg med mig/ jag vill dricka glögg med dig/ hälsningar från blossa

jag vill verkligen rekommendera blossas julkör mot jul depp. när frossan lägger sig som frost på kaminpannan väljer vi en årgång. om illamåendet inte sköljer över och om någon av oss orkar ta sig ut i köket. tyvärr är glöggrytan i den andra lägenheten. tyvärr är också det som ska bli packning i den andra lägenheten. tyvärr regnar det ute men som tur är är vi redan sjuka.

hej och välkomna till ”språket i julblogga”. dagens första fråga är från en läsare med signaturen s. den lyder: ”vad är en ‘glöggvecka’?”

[glöggvecka]
”nu tar vi glöggvecka. det är jul”, sa maria en dag.* men susanne, som var en plikttrogen ung dam, sa ”men så kan man väl inte göra?”. sedan gick susanne till skolan och studerade flitigt. men maria hon stannade hemma, hon och drack glögg och fann en slags julefrid som susanne sedan dess överlastat med minnesglitter till en genomslagskraft fullt jämförbar med NK:s julskyltning.
sedan dess är ”glöggvecka” ett begrepp och, ja, ett budskap.

och det får mig osökt att tänka på ett annat ord med -faktiskt- liknande användningsområde. det handlar om ”skolkardag”, en tradition hemma hos min vänIna och hennes lägenhetskompis.

[skolkardag]
ställ klockan som vanligt. gå upp. säg till varandra: ”ska vi inte skolka idag?”, gå och lägg er igen. möt upp en andra gång, släpa ut en säng i vardagsrummet, tillbringa dagen i denna säng, titta på tv (helst en hel tv-serie-säong. minst), drick glögg, ät pepparkakor och annat ni förutseende nog handlat dagen innan. till skillnad från ”glöggvecka” är skolkardag något planerat och väl förberett. egentligen handlar det inte lika mycket om att skolka från något som om att ska det bli någon glögg, någon tv och något umgänge måste man se till att ta sig tid.

*maria heter egentligen något annat men visst är det ett välvalt alias?
jag kan naturligtvis inte redogöra för den exakta ordalydelsen, eftersom jag inte var där. men så är det med myter, de lever sitt eget liv.

Lotta Lotass – nyast: Den röda himlen, en av de bästa böckerna jag läst: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet (Resignera inte inför den naturvetenskapliga inledningen snart nog snackar vi seriemördare)
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik (Special Topics in Calamity Physics)
Nancy Huston – Livslinjer (Lignes de faille) om vilken jag skrev bland annat

Ett rejält grabbatag om västerländsk historia kan tyckas, men den här näven är fingerfärdig, stoffet visas fram som både komplext och pregnant, samtidigt. Detsamma gäller hela det knippe relationer av arv- och miljömässig art som handen greppar. De psykologiska porträtten är imponerande träffsäkra. På samma gång ett skolexempel som en trovärdig variant på personer i vardagen är Sadies dissociativa person vars kontrollbehov går igen hos barnbarnet Sol, fixerad vid att producera perfekt formad avföring. Varje generations personlighetsdrag är här den föregåendes antites. De ögonblicksbilder vi får av de fyra sexåringarna bildar alla trovärdiga utsnitt ur ett större mönster.

i en något ”raljerande” (redaktörens ordval) recension i Ordkonst

svårt med romaner. det känns som om jag inte har läst några romaner i år. eller förra året. den bok jag tyckt mest om i år är istället en metapoetisk berättelse av Lennart Göth – De tre tomrummen: samtal om skrivande och tro med Torgny Lindgren, Ylva Eggehorn, Maria Küchen, Jonas Gardell, Kristian Lundberg och Tomas Andersson Wij.

jag önskar att jag hade läst Sara Mannheimer – Reglerna, samstämmigt hyllad debut och ifeststil på min önskelista.

Special Topics in Calamity Physics